Resan

Resan ned blev med bil i år, och Petter precis fått sin nya el-bil. En Kia EV6, stod nu på parkeringen och väntade på sin första långresa. Familjen Olsson/Ohlson och Bjällö/Winberg valde också att köra ner, så vi bokade upp oss på samma övernattningshotell på vägen ner. Övriga flög och tog hyrbil sista sträckan.

Det blåste rejält på fredagen, stormen Eunice drog fram i europa, men vi han med Rödby puttgarden färjan innnan de stängde ner för natten. Riktig busväder att köra i, men sent om sider landade vi på hotellet för natten, Hollenstederter Hof, söder om Hamburg. Hotellet hade stängt, men nycklarna var utlagda så vi fick i varje fall en säng för natten.

Efter en tidig frukost, så körde vi vidare. Nu såg vi hur stormen hade tagit en hel del träd, men de hade hunnit röja det mesta redan, lite smågrenar kvar så man fick ändå vara lite uppmärksam. Nästa övernattning var i Eugisheim i Alsace, en medeltida by där vinodlingarna ligger vacker runt om byn. När Petter hämtade bilen på Kia, så berättade de att vissa bilar hade haft problem med värmeväxlaren, den som hanterar värme i bilen men också kyler batterierna vid snabbladdningen. Gissa om vi var en av dem, så snabbladdningarna blev inte fullt så snabba, vilket innebar att vi behövde mer tid än planerat för att ta oss fram. Dessutom blev det ganska kallt i bilen på morgonen, så Mira satt med jacka på benen och Marie tog på skidstrumporna. Noel gillar ju kyla, går i shorts hela året, så denna temperatur passade honom perfekt.

Svensson/Jönsson körde på, men var långt efter de andra. Jan, Karin, Anna, Per och Alex hann både gå en tur i stan och ta en vinprovning innan vi dök upp vid 19.30, precis i tid till middagen. Då hade vi tagit en de tour till närbelägna Colmar, och insåg att det inte var rätt hotell som vägvisaren visat oss till. Inte precis en medeltida by, något var fel helt klart. Konstigt, men vi hittade den korrekta adressen och hittade till slut hotellet i den fantastiska lilla byn. Väl där så skulle vi checka in innan middagen och då kommer förklaringen till vägvisningen till hotellet i Colmar, hotellen hette nästan detsamma och när Marie hade bokat upp ett rum extra när Mira och Noel skulle åka med oss istället för tåg, så hade det nog gått lite fort. Fort och fel som man säger, men som tur vad hade hotellet i Eugisheim ett extra rum som vi fick, vilken tur – vi slapp att sova i sofforna i baren…

God middag i trevligt sällskap, sen hopp i säng. Morgonen därpå hann vi gå ut och titta på storkarna som bodde på flera hustak i närheten. De klapprade med näbbarna så det hördes lång väg, vilken upplevelse! Men nu närmade sig klockan halv åtta så vi gick in igen. Konstigt, ingen som verkar vara i matsalen och förbereda frukost och den skulle börja 07.30? Var frukosten på annan plats? Vi kollade våningen under, men ingen aktivitet. Men så där strax innan 8 kom portiern rusande, de hade försovit sig. Ja, ja efter en stund var det frukost på plats och som plåster på såren kom de med två flaskor lokalt vin till vardera familjen.  Efter frukost gick vi en tur i byn som var helt bedårande och ännu fler storkbon kunde beskådas. Bara kyrkan hade tre storkbon på taket. Efter rundturen hann vi ta en snabb sväng om vinprovningstället Svensson/Jönsson missat igår, och efter inköp av ett par lådor var det dags att ta farväl av den söta byn och köra mot La Clusaz. Det blev en tur in i Schweiz, och sen ut igen i Frankrike.

Boendet

Väl framme letade vi på vårt hotell, La Ferme. Ett gulligt hotell med helt fantastisk mat, och med ski-inoch ski-out läge. Pär hade hört av en italiensk kollega att eftersom vi skulle till La Clusaz, så skulle vi absolut äta en middag på La Ferme, bästa maten i byn! Och tänk, just där bodde vi hela veckan. Allt eftersom kvällen gick anslöt familjen Jeppsons, Grens och Strandqvist. Vi fyllde inte hela hotellet, men vi var 17 personer vid bordet varje kväll, så helt klart det största gänget.  Hotellet hade bara 12 rum så ganska litet, men deras restaurang tog fler gäster, och det var alltid fullt. Vi hade tidig sittning, redan 19-tiden och så när gästerna till nästa sittning kom gick vi mot våra rum trötta, mätta och belåtna.

Vi kan verkligen rekommendera detta ställe om ni passerar. De var så vänliga, och när Henning fyllde 20 år sa hade de fixat ballonger till frukostbordet och bad oss om hjälp att skriva och uttala Grattis på födelsedagen – inte helt lätt för en fransman! Byn var också trevlig, vi var ute tog en fika, handlade i lokala mataffären och besökte det lokala destilleriet en kväll och fick guidad tur. Vi fick provsmakade deras alp-bäsk, som gjordes på en lokal alp-malört, men de hade också en väldigt god Kastanjewhiskey förutom en del likörer.

Skidsystemet

Första skiddagen fick vi snö-väder, så sikten var begränsad och inte helt lätt att se var man befann sig. Det betalade sig dock dagen efter när vi hade 20 cm nysnö, sol och blå himmel. Vi hittade offpist stråk, och alla var supernöjda med dagens åkning. Vi gick oftast och la oss direkt efter maten, men var också uppe tidigast av hotellets gäster. Strax innan 0900 var det avfärd, för då öppnade liftarna. Skidåkningen var ju som bäst på förmiddagen, så lika bra att komma iväg så fort de öppnade. Det var mycket sol och blå himmel resten av veckan också, vilket innebar att framåt eftermiddagen var det flera plusgrader och det blev det lite tung åkt, men då kunde man i stället njuta av lite afterski-häng i solen på terrassen utanför våra rum.

Restauranger

Vi hade halvpension, så utöver frukost så fick man i stort sett välja fritt från a la carte menyn, så vi hann testa oss igenom det mesta. Väldigt bra att alla kunde välja vad man ville både till förrätt, huvudrätt och efterrätt, det är ju ändå en del olika preferenser i vårt gäng. Mycket ost blev det. Ostfondue, raclette och var det inte rena osträtter så var det ganska mycket ost andra rätter som deras Tartiflette, en potatisgratäng medvitlök, en skvätt vin, den lokala osten, Reblochone, och sen lite rökta fläskbitar. Det var mycket svårt att få ner hela portionen kan vi berätta.

Resan

Vi körde med bil ner de 130 milen, med stopp för övernattning i Göttingen i Tyskland. Upp tidigt till frukost vid 06.30 och sen iväg så snabbt som möjligt – vi ville ha marginalerna på vår sida. Hade varit snyggt att inte komma med sista liften upp!  Men det gick bra, lite trafikstockningar emellanåt, men fint vägunderlag hela vägen.

Boendet

I år så skulle vi för första gången bo i backen, så vi var tvungna att komma fram till Laax innan sista liften gick upp till Mountain Hostel.Vi bodde på 2228 meter höjd, med en fantastisk utsikt över bergen.

Under frukosten hittade vi ett par favorit-bord, med sträckavstånd till Croissanterna men framförallt njöt vi av en fantastisk soluppgång över alptopparna. På kvällen hade vi sol betydligt längre än när man bor nere i dalen. Efter några dagar hittade familjen Granholm härliga solstolar uppe på taket, som var som tagna från vilken badstrand som helst.

Rummen var lite för spartanska för Maries smak. Två våningssängar på rad, en gång på 70 cm sen fanns fyra förvaringsskåp i plåt och ett handfat längs andra väggen. Dusch och toa i korridoren. Inte rummen där man softar och myser precis, men allt går. Eventuellt hade man kanske kunnat uppgraderat efter helgen då en del gäster försvann, och fått lite bättre rum som Jeppsons och Ohlssons lyckats få, men då har man redan packat upp allt sitt bohag och man är ju trots allt inte så mycket på rummet.

Interiören i huset var lite speciell, rymdtema och namnet på baren där man åt frukost hette Galaxy. Jan snackade till oss en guidad tur i ovanvåningen där man var tvungen ha en speciell biljett till. Där brukade företag som google och apple köpa passerkort till anställda som kunde sitta där och jobba eller ha konferenser, väldigt fint. Vi får bolagisera Treebeaters och sen åka tillbaka och ha konferens. Vi får lämna till över till våra unga vuxna att fundera ut hur vi skall dra in intäkterna för att täcka upp sina föräldrars extravaganta behov av alpluft.

Skidsystemet

Det vi hade kommit för var ju skidåkningen och många dagar hade vi strålande sol och blå himlen. Fantastiskt att redan på morgon vara uppe i systemet, så när vi hade åkt ett par timmar så kändes det som det var dags för paus, så var det inte riktigt lunchtid. Vi fick mycket mer åkning, det tar allt en del tid att ta sig upp till toppen av systemen på morgonen, som vi nu slapp. Mira åkte helst med de entusiastiska åkarna: pappa, gudfar Jan och familjen Jepsson, som var med för första gången i år. Om vi pausar för mycket så åker hon några var extra med vi andra njuter av en fika. Marie fick en konstigt blixtrande huvudvärk när hon körde på i lite tuffare backar, så hon fick ta det lite lugnare i år. Noel körde med sina skidor i början av veckan, men testade sen snowboard igen. I år med handledsskydd. Det gick väldigt bra men gjorde att han också vissa dagar behövde ta lite enklare backar, men det är ju bra att vi är många som vill köra på lite olika sätt, det finns alltid någon att hänga med eller ett gäng att ansluta sig till.

På onsdagen så var det snöoväder och sikten lite dålig, så vi bestämde oss för att åka kälke på eftermiddagen. Sagt och gjort, hela gänget hyrde var sig en kälke och tog sig upp till kälkbackens start. Det var tjock med nysnö, så det var lite svårt att se var man skulle köra, men en medarbetare visa var man startar och sen bar det iväg. Ja, inte så lång oftast, sen sjönk man ner i snön och åkte av.  Till slut insåg vi att vi skulle hålla direkt till vänster om de lila pinnarna för att hitta var det var pistat under all nysnö. Utanför spåret sjönk kälken ofelbart ner i mjuksnön och då tog det i allmänhet tvärstopp. Någon kälke for iväg, ett gulvästat spaningsteam var ute letade. En kälke åkte ner i en slänt mot en damm, den fick allt vara kvar där, det var för svårt att få tag i den. Men det som göms i tö….

Efter ett tag fick fler och fler av oss upp farten, och mest bitna blev nog barnen i familjen Jeppsson. Nils han varva oss flera gånger i backen, och Henning inte långt efter sin lillebror.  Johanna och Mira, skrattade så de tjöt och kämpade på i all snö. Men mitt i allt roliga så var olyckan framme. Petter landade illa med en armbåge rakt in i revbenen, knak, sa det. Ja det var till att gå med kälken ner den sista biten och sen åka hem till hotellet. Ont när han andades och rörde sig. Vi fick tips av tjejen i baren om läkarmottagning i byn, så nästa morgon åkte han ner. Efter röntgen och ultraljud konstaterade man att revben nummer 5 var brutet, ingen mer åkning denna vecka här inte. Han fick ett stabiliserande band som satt runt bröstkorgen och hjälpte mot smärtan de första dagarna, men sen är det bara att vänta på att det läker sig.

Vi andra åkte vidare i ett par dagar till, varav en där sikten var så dålig att man knappt såg till nästa pistpinne, vi åkte verkligen i molnen. Men vi tog det lugnt, höll ihop gänget och så småningom lättade det något. Litet annat sätt att köra på när inte riktigt vet vad som kommer längre fram, men alla dagar kan ju inte vara sol och blå himmel. Snöläget var ganska bra så högt upp, men kunde bli lite uppkört och tung snö när solen hade legat på några timmar. Eftersom det var kallt på natten så frös det igen och senare i veckan fick vi ju nysnö. Man hann få en ganska bra koll på systemen på en vecka, men inte så att det blev tråkigt.

Restauranger

Vi hade halvpension, så utöver fruksot så serverades vi en trerätters middag varje kväll. Ofta hann vi som vanligt med lite plump-spel och testande av flipperspelen innan maten serverades. Maten var god och även om det var trerätters, så kunde Noel tycka att det var lite för snålt tilltagna portioner. När han gillar maten så äter han rejält, så när det serverades sötsliskiga efterrätter så åt han glatt upp allt de andra avstod ifrån. Känns detta igen från den första Treebeaters resan när Jan och Petter åt upp någon stackars tjejs mat. Hon åkte inte med fler gånger…