Sölden ligger högt och ska vara snösäkert, men denna vinter var det tö dalen och den riktiga vinterkänslan infann sig inte. Det var dock inga problem högre upp i skidsystemen.

Resan

Ett stort gäng Treebeaters hade bestämt sig för att åka tåg till Sölden. SJs nattåg till Hamburg skulle ta oss den första sträckan. På avresedagen drog en snöstorm in över Skåne, och vi var glada att vi inte skulle ge oss ut på vägarna i våra bilar. Vi klev på nattåget på Malmö C och gick och lade oss bara för att bryskt bli väckta vid tretiden på natten av meddelandet att tåget inte kunnat lämna Malmö, och inte nog med det, tåget var inställt och vi fick fixa vår vidare resa bäst vi kunde. Vad göra? Ge upp och åka hem igen? Nej! Yrvaket drog vi igång att boka om våra biljetter, och otroligt nog lyckades vi fixa nya platsbiljetter till Hamburg och vidare till Innsbruck. Efter en lång frusen väntan på den iskylda Hovedbanegården i Köpenhamn, försenade tåg i Tyskland och en taxifärd i självmordsfart från Innsbruck till Sölden anlände vi till vårt hotell vid midnatt, ungefär åtta timmar senare än planerat. Taxi Quacksi rekommenderas om man har bråttom och death wish.

Hemresan nyttjade ÖBB Nighjet till Hamburg. Där hade vi en stund för tågbyte vidare till Köpenhamn och gick ut från stationen för att äta frukost. När vi kom tillbaka var hela stationen proppfull av kravallpoliser och mycket korthåriga fotbollshuliganer som kastade knallskott och skrek otrevligheter. Huliganerna var märkligt nog artigare än poliserna. Trots detta lyckades vi komma med vårt köpenhamnståg.

Denna resan fick helt klart en del Treebeaters att helt tappa lusten att ta tåget till alperna.

Boendet

Vi bodde med halvpension på hotel Tyrolerhof mitt i byn. Hotellet var mycket bra med riktig god och varierad mat, inklusive fantastiska efterrätter hos den speciella dessertkocken. Tur att det gick åt mycket energi i skidbackarna…

Hotellet hade också ett fint spa, med stor pool, bastu med mera där man kunde ta hand om sin slitna kropp efter dagens övningar.

Skidsystemet

Det fanns snö

Restauranger

Eftersom vår halvpension var så bra blev det inte så många restaurangbesök i byn. En dag samlades vi alla för lunch i Törggele Stub’n tvärs över floden från hotellet och njöt bland annat av deras galna charktallrik med orimliga mängder speck.

Resan

Resan ned blev med bil i år, och Petter precis fått sin nya el-bil. En Kia EV6, stod nu på parkeringen och väntade på sin första långresa. Familjen Olsson/Ohlson och Bjällö/Winberg valde också att köra ner, så vi bokade upp oss på samma övernattningshotell på vägen ner. Övriga flög och tog hyrbil sista sträckan.

Det blåste rejält på fredagen, stormen Eunice drog fram i europa, men vi han med Rödby puttgarden färjan innnan de stängde ner för natten. Riktig busväder att köra i, men sent om sider landade vi på hotellet för natten, Hollenstederter Hof, söder om Hamburg. Hotellet hade stängt, men nycklarna var utlagda så vi fick i varje fall en säng för natten.

Efter en tidig frukost, så körde vi vidare. Nu såg vi hur stormen hade tagit en hel del träd, men de hade hunnit röja det mesta redan, lite smågrenar kvar så man fick ändå vara lite uppmärksam. Nästa övernattning var i Eugisheim i Alsace, en medeltida by där vinodlingarna ligger vacker runt om byn. När Petter hämtade bilen på Kia, så berättade de att vissa bilar hade haft problem med värmeväxlaren, den som hanterar värme i bilen men också kyler batterierna vid snabbladdningen. Gissa om vi var en av dem, så snabbladdningarna blev inte fullt så snabba, vilket innebar att vi behövde mer tid än planerat för att ta oss fram. Dessutom blev det ganska kallt i bilen på morgonen, så Mira satt med jacka på benen och Marie tog på skidstrumporna. Noel gillar ju kyla, går i shorts hela året, så denna temperatur passade honom perfekt.

Svensson/Jönsson körde på, men var långt efter de andra. Jan, Karin, Anna, Per och Alex hann både gå en tur i stan och ta en vinprovning innan vi dök upp vid 19.30, precis i tid till middagen. Då hade vi tagit en de tour till närbelägna Colmar, och insåg att det inte var rätt hotell som vägvisaren visat oss till. Inte precis en medeltida by, något var fel helt klart. Konstigt, men vi hittade den korrekta adressen och hittade till slut hotellet i den fantastiska lilla byn. Väl där så skulle vi checka in innan middagen och då kommer förklaringen till vägvisningen till hotellet i Colmar, hotellen hette nästan detsamma och när Marie hade bokat upp ett rum extra när Mira och Noel skulle åka med oss istället för tåg, så hade det nog gått lite fort. Fort och fel som man säger, men som tur vad hade hotellet i Eugisheim ett extra rum som vi fick, vilken tur – vi slapp att sova i sofforna i baren…

God middag i trevligt sällskap, sen hopp i säng. Morgonen därpå hann vi gå ut och titta på storkarna som bodde på flera hustak i närheten. De klapprade med näbbarna så det hördes lång väg, vilken upplevelse! Men nu närmade sig klockan halv åtta så vi gick in igen. Konstigt, ingen som verkar vara i matsalen och förbereda frukost och den skulle börja 07.30? Var frukosten på annan plats? Vi kollade våningen under, men ingen aktivitet. Men så där strax innan 8 kom portiern rusande, de hade försovit sig. Ja, ja efter en stund var det frukost på plats och som plåster på såren kom de med två flaskor lokalt vin till vardera familjen.  Efter frukost gick vi en tur i byn som var helt bedårande och ännu fler storkbon kunde beskådas. Bara kyrkan hade tre storkbon på taket. Efter rundturen hann vi ta en snabb sväng om vinprovningstället Svensson/Jönsson missat igår, och efter inköp av ett par lådor var det dags att ta farväl av den söta byn och köra mot La Clusaz. Det blev en tur in i Schweiz, och sen ut igen i Frankrike.

Boendet

Väl framme letade vi på vårt hotell, La Ferme. Ett gulligt hotell med helt fantastisk mat, och med ski-inoch ski-out läge. Pär hade hört av en italiensk kollega att eftersom vi skulle till La Clusaz, så skulle vi absolut äta en middag på La Ferme, bästa maten i byn! Och tänk, just där bodde vi hela veckan. Allt eftersom kvällen gick anslöt familjen Jeppsons, Grens och Strandqvist. Vi fyllde inte hela hotellet, men vi var 17 personer vid bordet varje kväll, så helt klart det största gänget.  Hotellet hade bara 12 rum så ganska litet, men deras restaurang tog fler gäster, och det var alltid fullt. Vi hade tidig sittning, redan 19-tiden och så när gästerna till nästa sittning kom gick vi mot våra rum trötta, mätta och belåtna.

Vi kan verkligen rekommendera detta ställe om ni passerar. De var så vänliga, och när Henning fyllde 20 år sa hade de fixat ballonger till frukostbordet och bad oss om hjälp att skriva och uttala Grattis på födelsedagen – inte helt lätt för en fransman! Byn var också trevlig, vi var ute tog en fika, handlade i lokala mataffären och besökte det lokala destilleriet en kväll och fick guidad tur. Vi fick provsmakade deras alp-bäsk, som gjordes på en lokal alp-malört, men de hade också en väldigt god Kastanjewhiskey förutom en del likörer.

Skidsystemet

Första skiddagen fick vi snö-väder, så sikten var begränsad och inte helt lätt att se var man befann sig. Det betalade sig dock dagen efter när vi hade 20 cm nysnö, sol och blå himmel. Vi hittade offpist stråk, och alla var supernöjda med dagens åkning. Vi gick oftast och la oss direkt efter maten, men var också uppe tidigast av hotellets gäster. Strax innan 0900 var det avfärd, för då öppnade liftarna. Skidåkningen var ju som bäst på förmiddagen, så lika bra att komma iväg så fort de öppnade. Det var mycket sol och blå himmel resten av veckan också, vilket innebar att framåt eftermiddagen var det flera plusgrader och det blev det lite tung åkt, men då kunde man i stället njuta av lite afterski-häng i solen på terrassen utanför våra rum.

Restauranger

Vi hade halvpension, så utöver frukost så fick man i stort sett välja fritt från a la carte menyn, så vi hann testa oss igenom det mesta. Väldigt bra att alla kunde välja vad man ville både till förrätt, huvudrätt och efterrätt, det är ju ändå en del olika preferenser i vårt gäng. Mycket ost blev det. Ostfondue, raclette och var det inte rena osträtter så var det ganska mycket ost andra rätter som deras Tartiflette, en potatisgratäng medvitlök, en skvätt vin, den lokala osten, Reblochone, och sen lite rökta fläskbitar. Det var mycket svårt att få ner hela portionen kan vi berätta.

Resan

Vi körde med bil ner de 130 milen, med stopp för övernattning i Göttingen i Tyskland. Upp tidigt till frukost vid 06.30 och sen iväg så snabbt som möjligt – vi ville ha marginalerna på vår sida. Hade varit snyggt att inte komma med sista liften upp!  Men det gick bra, lite trafikstockningar emellanåt, men fint vägunderlag hela vägen.

Boendet

I år så skulle vi för första gången bo i backen, så vi var tvungna att komma fram till Laax innan sista liften gick upp till Mountain Hostel.Vi bodde på 2228 meter höjd, med en fantastisk utsikt över bergen.

Under frukosten hittade vi ett par favorit-bord, med sträckavstånd till Croissanterna men framförallt njöt vi av en fantastisk soluppgång över alptopparna. På kvällen hade vi sol betydligt längre än när man bor nere i dalen. Efter några dagar hittade familjen Granholm härliga solstolar uppe på taket, som var som tagna från vilken badstrand som helst.

Rummen var lite för spartanska för Maries smak. Två våningssängar på rad, en gång på 70 cm sen fanns fyra förvaringsskåp i plåt och ett handfat längs andra väggen. Dusch och toa i korridoren. Inte rummen där man softar och myser precis, men allt går. Eventuellt hade man kanske kunnat uppgraderat efter helgen då en del gäster försvann, och fått lite bättre rum som Jeppsons och Ohlssons lyckats få, men då har man redan packat upp allt sitt bohag och man är ju trots allt inte så mycket på rummet.

Interiören i huset var lite speciell, rymdtema och namnet på baren där man åt frukost hette Galaxy. Jan snackade till oss en guidad tur i ovanvåningen där man var tvungen ha en speciell biljett till. Där brukade företag som google och apple köpa passerkort till anställda som kunde sitta där och jobba eller ha konferenser, väldigt fint. Vi får bolagisera Treebeaters och sen åka tillbaka och ha konferens. Vi får lämna till över till våra unga vuxna att fundera ut hur vi skall dra in intäkterna för att täcka upp sina föräldrars extravaganta behov av alpluft.

Skidsystemet

Det vi hade kommit för var ju skidåkningen och många dagar hade vi strålande sol och blå himlen. Fantastiskt att redan på morgon vara uppe i systemet, så när vi hade åkt ett par timmar så kändes det som det var dags för paus, så var det inte riktigt lunchtid. Vi fick mycket mer åkning, det tar allt en del tid att ta sig upp till toppen av systemen på morgonen, som vi nu slapp. Mira åkte helst med de entusiastiska åkarna: pappa, gudfar Jan och familjen Jepsson, som var med för första gången i år. Om vi pausar för mycket så åker hon några var extra med vi andra njuter av en fika. Marie fick en konstigt blixtrande huvudvärk när hon körde på i lite tuffare backar, så hon fick ta det lite lugnare i år. Noel körde med sina skidor i början av veckan, men testade sen snowboard igen. I år med handledsskydd. Det gick väldigt bra men gjorde att han också vissa dagar behövde ta lite enklare backar, men det är ju bra att vi är många som vill köra på lite olika sätt, det finns alltid någon att hänga med eller ett gäng att ansluta sig till.

På onsdagen så var det snöoväder och sikten lite dålig, så vi bestämde oss för att åka kälke på eftermiddagen. Sagt och gjort, hela gänget hyrde var sig en kälke och tog sig upp till kälkbackens start. Det var tjock med nysnö, så det var lite svårt att se var man skulle köra, men en medarbetare visa var man startar och sen bar det iväg. Ja, inte så lång oftast, sen sjönk man ner i snön och åkte av.  Till slut insåg vi att vi skulle hålla direkt till vänster om de lila pinnarna för att hitta var det var pistat under all nysnö. Utanför spåret sjönk kälken ofelbart ner i mjuksnön och då tog det i allmänhet tvärstopp. Någon kälke for iväg, ett gulvästat spaningsteam var ute letade. En kälke åkte ner i en slänt mot en damm, den fick allt vara kvar där, det var för svårt att få tag i den. Men det som göms i tö….

Efter ett tag fick fler och fler av oss upp farten, och mest bitna blev nog barnen i familjen Jeppsson. Nils han varva oss flera gånger i backen, och Henning inte långt efter sin lillebror.  Johanna och Mira, skrattade så de tjöt och kämpade på i all snö. Men mitt i allt roliga så var olyckan framme. Petter landade illa med en armbåge rakt in i revbenen, knak, sa det. Ja det var till att gå med kälken ner den sista biten och sen åka hem till hotellet. Ont när han andades och rörde sig. Vi fick tips av tjejen i baren om läkarmottagning i byn, så nästa morgon åkte han ner. Efter röntgen och ultraljud konstaterade man att revben nummer 5 var brutet, ingen mer åkning denna vecka här inte. Han fick ett stabiliserande band som satt runt bröstkorgen och hjälpte mot smärtan de första dagarna, men sen är det bara att vänta på att det läker sig.

Vi andra åkte vidare i ett par dagar till, varav en där sikten var så dålig att man knappt såg till nästa pistpinne, vi åkte verkligen i molnen. Men vi tog det lugnt, höll ihop gänget och så småningom lättade det något. Litet annat sätt att köra på när inte riktigt vet vad som kommer längre fram, men alla dagar kan ju inte vara sol och blå himmel. Snöläget var ganska bra så högt upp, men kunde bli lite uppkört och tung snö när solen hade legat på några timmar. Eftersom det var kallt på natten så frös det igen och senare i veckan fick vi ju nysnö. Man hann få en ganska bra koll på systemen på en vecka, men inte så att det blev tråkigt.

Restauranger

Vi hade halvpension, så utöver fruksot så serverades vi en trerätters middag varje kväll. Ofta hann vi som vanligt med lite plump-spel och testande av flipperspelen innan maten serverades. Maten var god och även om det var trerätters, så kunde Noel tycka att det var lite för snålt tilltagna portioner. När han gillar maten så äter han rejält, så när det serverades sötsliskiga efterrätter så åt han glatt upp allt de andra avstod ifrån. Känns detta igen från den första Treebeaters resan när Jan och Petter åt upp någon stackars tjejs mat. Hon åkte inte med fler gånger…

Det var med viss tveksamhet; även om den första resan uppenbarligen skapade mersmak, hade ju själva Zillertal inneburit vissa incidenter, som ösregnsvandring, spräckta pjäxor, nattliga störningar på hotellet mm. Det positiva vägde dock över.

Resan

Företogs med ett litet antal tåg, flera bilar och några flygplan.

Boendet

Vi bodde i två stora lägenheter i Brizerhaus.

Brizerhaus hade av oklara skäl vunnit ett stort antal priser, tydligen för att man hade byggt en nytt hus av gamla brädor. Vi blev mycket väl mottagna, och huset fungerade bra, särskilt efter att vi möblerat om mellan lägenheterna.

Väl framme till Brizerhaus på seneftermiddagen var det fördelning av rum i våra två lägenheter, sen full fart att få till middag till alla 20 personer. I år hade var det familjen Sandbergs, Ohlssons, Svensson/Jönsson, Granholms, Strandqvist och Greens  Medan övriga möblerade om lite så vi alla kunde sitta ihop och äta, så började Svensson-Jönsson gänget med maten.  De hade hade kokat ärtsoppa hemma som de fryst in och tagit med så det skulle gå fort så här på ankomst dagen. Till efterrätt blev det den Österrikiska rätten Kaiserschmarrn – den kejserliga pannkakan. Skillnaden mot våra pannkakor är att man delar äggula och vita och blandar ner de hårt vispade äggvitorna på slutet. Sen drar man sönder den stekta pannkakan i småbitar och strör florsocker på – mums!

Nästa dag for vi iväg med skidbussen till Mayerhofen för att skaffa utrustning och liftkort. Stackars Suzanne fick ett rejält jack i fingret när hon skulle ta emot skidor som höll på att trilla. Det blev att ta sig till sjukstugan och få fingret tejpat och stabiliserat – första dagen! Som tur var så kunde hon åka skidor de andra dagarna, och hon och Göran kunde trösta sig med en härligt glassfika!  Marie besökte ett par dagar senare samma sjukstuga när hon trillat i backen. Det går utför med den äldre generationen. Mest blåslagen visade det sig, men de röntgade revben och höft. Inget brutet, möjligtvis en spricka i revbenen men ingen mer skidåkning för henne denna vecka.

Vi hade fint väder hela veckan, solen sken och man kunde verkligen njuta av att vara ute hela dagarna. Familjen Sandberg & Granholm och Noel hann dessutom åka in till Innsbruck en dag för at gå på museer och flanera. Här blev vi av med Suzanne som i flera timmar var försvunnen på det lokala stadsarkivet.

Veckan förflöt i trevlig samvaro, där alla hade ansvar för matlagning någon kväll. Det var några år sedan vi hade egen mathushållning, men trots detta hade vi tid för en del spel och dobbel. Noel drog igång en plump turnering som pågick under hela veckan. Spelhålan var i ungdomslägenheten en trappa upp som alla ungdomar, inkluderat ungdomarna Göran och Suzanne, bodde i. Max och Noel delade rum, Mira, Johanna och Emma kamperade ihop i ett annat. Man fick kvalspela under veckan och de som hade bäst resultat/placeringar, fick sedan vara med i slutspelet på torsdagen. På fredagen avslutades veckan med Häxentanz, ett helt galet spel där man ungefär som fia med knuff skall gå runt ett varv sedan ta ut sina pjäser. Skillnaden är att man inte ser vilken färg pjäsen har, alla pjäser är svarta utom på undersidan. Från början får man sina pjäser, men efter några omgångar där alla får flytta vilka pjäser som helst både fram och baklänges, men enligt givna regler förstås. Det slutar ofta med att man går ut med någon annans pjäs, men förhoppningsvis tar en annan spelare ut dina. Många goda skratt får man på köpet! Sammantaget hade vi en härlig vecka, med sol och blå himmel alla dagar utom den sista, då det blev kallt, blåsigt och dålig sikt. Vi hade ändå fått många fina dagar, så det var Ok att ta en tidig eftermiddag och förbereda för avfärd nästa morgon.

Skidsystemen

Med skidbussen kom man ganska lätt till flera trevliga system.

Orten

Restauranger

Gasthof Post

Gasthof Post i den idylliska delen av byn Hippach hade vi hoppats åter skulle bli ett av våra stamställen. Dock var restaurangen konstant fullbokad, så Petter och Jan fick aldrig återuppleva maträtten Postgeheimnis – “Posthemligheten”. Denna fanns fortfarande på menyn efter 25 år. Se också Gasthof Posts hemsida

Den mesta maten lagades i lägenheten.

Gasthof Tipotsch

Fick fungera som substitut för Gasthof Post. Gott, effektivt och prisvärt, med kapacitet att servera 20 hungriga skidåkare.

Ferienhotel Neue Post

Ännu ett Gasthof Post-substitut. Ungdomar bör se upp för aggressiva nederländare.

Yeti Schirm-Bar

Läge: Numera nedanför Horbergbahn. För 25 år sedan låg baren nedanför linbanan i Mayerhofen. Ingen egentlig restaurant, men hot-shoten Yeti-Killer var ändå en stapelföda för många av oss. Numera vet vi receptet.

Karta

Kartlänk

Bilder

Bildgalleri

Praktiska länkar

El Tarter hör till Grandvalira, som är Andorras större system.

Resan

Vi flög till Barcelona. Därifrån buss respektive hyrbil. Ca 3-4 timmar.

Boendet

Vi bodde på familjehotellet Hotel del Tarter. Frukosten var mycket bra, särskilt korven, och eftersom vi hade halvpension njöt vi av deras goda kök även på kvällarna.

Hotellet och L’Abarset

Utsikt söderut från hotellet.

Skidsystemet

Orten

Restauranger

I backen fanns det två huvudtyper: snabbmatshak av hamburgartyp samt eleganta restauranger med vit duk och kypare. Bland de senare blev Arrosseria mycket populärt, inte minst för de enorma köttstycken som serverades.

Arrosseria ligger i Pla de Riba Escorxada, och kan lätt nås med kabinbanan från El Tarter.

I byn
Vi besökte inga förutom vårt hotell, som för övrigt var öppet för allmänheten.

Dessutom finns två after ski-ställen: en trevlig solterass där pisterna kom ner (dock försvann solen bakom bergen ca 16), och l’Abarset, som låg rakt nedanför vårt hotell. Det senare kunde nås med skidor på ett ca 50 m långt spår. L’Abarset har egenheten att efter kl 1530 kan man bara betala med speciella poletter   , som man kan köpa i ett särskilt bås vid sidan. Vi noterade också att dagens ungdom dricker mojitos även på vintersemester.

Aktiviteter

Flera badanstalter provades, bland annat Caldea i huvudstaden Andorra la Vella.

Bilder

Arabba är en del av Dolomiti Superski och ligger i den så kallade Sella Ronda.

Resan

Vi tog biltåg Hamburg-München, eftersom DB beslutat lägga ner biltågsverksamheten senare under året.

Boendet

Vi bodde med halvpension på ett ganska bra hotell, med flera spännande features, exempelvis en bar där man kunde spela kort och/eller titta på gamla cowboyfilmer dubbade till italienska.

Vi hade halvpension, kvällsmaten var ymnig men ganska tråkig och fet.

Skidsystemet

Sella Ronda var lika bra som förra gången, och Arabba är en bättre utgångspunkt än St Ulrich.

Genom glaciären går spännande skidtunnlar.

I isen finns också ett intressant museum om de förfärliga striderna under första världskriget.

Orten

Ost har en central betydelse för turismen. Flera lokala ysterier besöktes.

På vägen hem fanns en utmärkt bar där man kunde pausa inför uppstigningen till hotellet.

Återigen tillbaka i Schweiz. Lauterbrunnen är en av byarna i Jungfrau Region. Mer kända är till exempel Wengen och Grindelwald

Resan

Denna gång flög de flesta till Basel/Mulhouse, och tog tåget vidare till Interlaken. Därifrån går sedan bergståg vidare upp i området. Några föredrog att köra hela vägen.

Boendet

Vi bodde på Hotel Oberland, en förträfflig familjepension. Frukosten var mycket riklig, och eftersom vi hade halvpension njöt vi av deras faktiskt mycket goda kök även på kvällarna. Läge mitt i byn.

Skidsystemet

Jungfrau är med rätta berömt för sina storslagna vyer, och det är inte en slump att så många filmer använder området som scen. Vi besökte till exempel Bond-skurken Blofelds lya Piz Gloria. Magnifik utsikt.

Orten

Lauterbrunnen ligger djupt ner i en smal dal med berömda vattenfall på sidorna. En nackdel med dalens smalhet är att man bara får sol en kort stund varje dag nere i byn.

Restauranger

Aktiviteter

Rodel från Wengen och nedåt var en trevlig avslutning sista dagen. Eventuella fotgängare kunde lätt knuffas av från banan.

Höjdpunkter

Bilder

Praktiska länkar

Mer information om Jungfrau kan du hitta här: http://jungfrauregion.ch/