Resan till Val Gardena hade gett mersmak för Italien så vi ville dit igen. Men vi ville gärna pröva en annan del än Sydtyrolen och valet föll på Livignio. Det hade nog varit bra om vi valt en bättre resa och valt en tid på året då pisterna inte var en sorbé-liknande snösörja större delen av dagen…

Mer information om Livigno kan du hitta här: http://www.livigno.eu/

Eftersom vi detta året bara var två familjer och det inte går tåg ända fram till orten så valde vi att flyga ner. Vi hitta en någorlunda billig charterresa med någon av de större skidresebolagen. Det visade sig vara ett dåligt val. Flyget landade på en liten flygplats i södra Tyskland. Därefter var det en lååååång busstransfer genom Schweiz för att slutligen nå Italien. Tråkigt värre…

Vi hade valt en lägenhet i utkanten av den långsmala byn. Den var adekvat för våra behov, rustikt inredd men något sliten. Noel, som nu var nio månader gammal, roade sig med att plocka loss stavar ur parketten och byggde Kapla-torn precis som på dagis.

Skidsystemet ligger på båda sidorna om byn och det tar lite tid att byta sida vilket gör att man får välja mellan förmiddagssol eller eftermiddagssol. Vi valde oftast eftermiddagssol då det såhär i påsktider var ganska varmt. Det blev några minusgrader om natten så pisterna var bra på morgonen. Så fort solen kom fram så blev det varmt och pisterna förvandlades till snösörja. Det gav oss en anledning att sitta och hänga på barer eller kaféer mestadels av eftermiddagarna. Och detta året blev vi faktiskt solbrända. Skidsystemet var annars välskött men något tråkigt. Pisterna var fina men bjöd inte på så många överraskningar eller utmaningar.

Trevlig liten by att promenera kring i. Fast väldigt långsmal.

Med två små barn blev det mest hemlagat och någon enstaka hämtpizza.

Trevlig lekplats att roa barnen på. Fast vi verkade vara de enda som tyckte det då den var tämligen öde.

En natt kom det faktiskt hela 10 cm nysnö. Vi var naturligtvis först på plats (förutom personalen) och fick tillfälle att spåra lite.