Det som sedan skulle bli Treebeaters första resa gick till Hippach i österikiska Zillertal. Ett stort gäng av kårtidningen Pålsjö Ängsblads medarbetare och hang-arounds bokade en urbillig och strapatsrik tågresa med SJ.

Efter ett otal tågbyten (vi undgick med nöd och näppe att bli bortforslade till rangerbangården i Berlin) och en busstur steg vi av vid vår hållplats i Hippach. Ute hade det hunnit bli beckmörkt och ett fint duggregn hälsade oss. Vår första uppgift blev att hitta pensionatet vi var inbokade på. Det skulle ligga på en gata som hette Ramsau. Den som studerar kartan nedan kan konstatera att ganska många gator har den beteckningen… Det visste vi inte då, utan satte entusiastiskt iväg mot den första bästa punkt på kartan som bar namnet Ramsau. Efter en halvtimmes kämpande och släpande av bagage uppför en brant sluttning stod vi i en helt hotell- och pensionatsbefriad klunga hus. Ett telefonsamtal senare konstaterades att vi skulle ner för backen igen och till en Ramsau-gatstump runt 100 meter från busshållplatsen.

Företogs som sagt med ett stort antal tåg. Backgammon och äpplebensin dövade tristessen.

Hemvägen var ännu mer apart. Dels gjorde vi ett helt onödigt byte, dels fick vi vänta en timme å en station där alla fönster och dörrar var bortplockade för renovering. Tack SJ!

Vi bodde på ett litet pensionat.

Med skidbussen kom man ganska lätt till flera trevliga system.

Tämligen utdragen. Ont om hållplatser för skidbussen, så vi fick gå ganska mycket! Detta ledde bland annat till spräckta pjäxor. (se bildgalleriet)

Gasthof Post i den idylliska delen av byn Hippach blev ett av våra stamställen. Det berodde nog mest på att Petter och Jan blev beroende av menyvalet Postgeheimnis – ”Posthemligheten”. Det visade sig vara en tallrik med enorma mängder kött, grönsaker, pasta, potatis med mera som plockats samman från de övriga rätterna på menyn. Prisvärt frosseri för att ge energi åt nästa dags skidåkning. Se också Gasthof Posts hemsida

Läge: Mayerhofen. Ingen egentlig restaurant, men hot-shoten Yeti-Killer var ändå en stapelföda för många av oss. Om vi bara kunde komma ihåg receptet!

Några bilder

De första åren ersatte vi skicklighet med oförvägenhet. Här övar Petter freestyle.